Anna Tallwe: Hej då!

Li Tadaa: Hej Anna!

Anna Tallwe: Välkommen till Tantra podden!

Li Tadaa: Fantastiskt att vara här.

Anna Tallwe: Ja, det känns som en lyx för mig att du är här.

Li Tadaa: Jättekul! Mmm!

Anna Tallwe: att vi äntligen får ha det här samtalet. Du har ju cirkulerat i mitt liv på en massa olika sätt, men mest digitalt under ganska lång tid när jag började att vara så attraherad till din dans och din kropp och ditt förkroppsliggande av dansen och sedan...

Li Tadaa: Mm. Mm! Mm. Mm.

Anna Tallwe: Har det fortsatt med att du nu delar väldigt mycket om trauma fan som jag tycker är ett bra begrepp som också attraherar mig. Och sen fick jag möjlighet.

Li Tadaa: Mm. Mm. Men dans och anknytning och när system reglering expansion och hållandet av kontraktionen. Livet har blivit mer livet som helhet.

Anna Tallwe: Ja, och jag har ju fått fördel... Ja, ja. det känns, för när jag varit för några workshops med dig och det känns att det är så integrerat i dig och hur du håller workshopsrummen imponerar på mig, hur du leder det, hur du fångar upp vad som behövs och hur du kan göra det både med sådant enormt djup och med den här, ja men härliga energin av också någon form av lätthet och glädje liksom i

Li Tadaa: Mm. Mm. Mm. Mm.

Anna Tallwe: Kul, ja.

Li Tadaa: Och så en baby på tutten samtidigt.

Anna Tallwe: Ja, dessutom. är en sån som skrattar. Berätta lite grann vad är det som driver dig till att dela med dig av allt det här och hålla de här workshopsrummen och retreaten och så.

Li Tadaa: Det är den senaste uppgraderingen. En spännande fråga. Jag har alltid delat med mig av det som jag älskar. Så det tror jag jag har fått som någon gåva eller calling. Jag är nyfiken. Jag upptäcker saker som känns kul, känns härliga, som känns utvecklande. Och så fort jag har lärt mig det så finns det en del som bara åh, alla måste ha det här. Så jag började och övertalade alla åka till Brasilien efter att varit i Brasilien.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: Och sen så började jag dansa Lindyhopp och då måste alla dansa Lindyhopp. Och så började jag undervisa Lindyhopp och så tog jag mig hela vägen till Mozambique och började undervisa Lindyhopp i Mozambique. Så jag tror nog att det den här diffskraften som bara ligger i, ja men kanske min själ eller min natur att dela med mig och sprida. Men sen då att, att ju längre jag har kommit i min egen resa. så blir det så tydligt att det alltid är nya steg. Att jag lärde ut det som var levande för mig då. Inte för att Lindy har lösningen på alla problem, men då kändes det ju som det. Men det var en pusselbit i att bli hög på musik och dans och lekt. var liksom en viktig aspekt i mitt liv. Och sen den afrikanska dansen som öppnade upp för känslor, spektrat och sensualiteten och energin. Det var en annan viktig pusselbit. var visesitt men en pusselbit. Sen kom nästa pusselbit som var tantran. Kombinerade tantran och dansen. Känslor och uttryck. Det var den starka pusselbiten. Kink var med där en period också. När jag kom djupare i nästa lager i mig själv. Genom den somatiska traumaterapinärvsystemsregleringen. Jag började öppna upp för nya. lager och anknytning och det som jag jobbar med nu så blir det snarare som det är en pusselbit men det är också en pusselbit som speglar helheten. Så nu känner jag att jag jobbar lite mindre med en pusselbit och snarare är en plats där jag har liksom samlat på mig de här olika pusselbitarna och lever med mer integrerat själv, mer lugn, mer Man kan säga inre harmoni som vi klysit kallar det. Men livet är inte så dramatiskt. är lugnt och skönt och härligt och enkelt att ha relationer och kunna njuta av att ta barn och skapa saker. Så nu är det här som jag kallar för grow up. Det lite mer av den holistiska som kombinerar det här. Men också tillsammans med det andliga. Att kliva in mer i den som är i kontakt med den högre visdomen eller det spirituella fältet eller i kombination med framförallt kropp som är nyckeln. Kropp, kropp och kropp. det är inte sant, kroppen är nyckeln. Är man bara i kropp och inte tar det stora perspektivet? Om man inte plockar in

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: historia, förfäder, den högre intelligensen, då kan kroppen också bara bli för mycket. Då går man bara in i trauman och känner och känner. Så det är väl egentligen så alla pusselbitar behövs. Men spirituell och emotionell utveckling utan att få med kroppen och nervsystemet blir lätt en bypass. Och det ska vi utforska lite idag.

Anna Tallwe: Mm. Absolut, och det är tänker också att vad är det du som driver dig att bidra in till i det tantriska fältet eller i självutvecklingsfältet? Vad är det du har sett saknas eller som du tycker det behövs mer av utifrån det här grow-up?

Li Tadaa: Varför jag är i fältet är att jag ska komma in på vad som saknas. På ett sätt är det mitt fält. Det där jag har växt. Det mitt community, mina vänner. Det är de som gör mig en klienter och deltagare. också för att taket är högt inom tantra, conscious, burner. Inom terapivärlden kan det vara lite smalare. om det bara är traumaterapi, terapi, självutvecklingsmeditationsdelen, där är inte alltid att dans och sexualitet och expansion och den aspekten får vara med på samma sätt. Så jag trivs ju bra i det här fältet där både högt och lågt får vara med. Men då vad jag upplever har saknats. Jag känner att jag fyller ofta på med ett missing piece. Och när jag då Jag själv gick in i den somatiska traumaterapin för att jag inte lyckades ha några stabila kärleksrelationer. För att jag blev förälskad och sen fick jättemycket ensamhet och ångest när den förälskelsen inte höll. Kunde inte hantera det som kom upp och det var så men det här vet jag inte hur man hanterar. Det upplevde jag inte att man har fått lära sig. bara liksom gå in i expansionen och det kärleksfulla och de djupa mötena. Men sen så kommer hem och så har du rivit upp massa grejer som du inte kan hantera. Vad är det här och hur kan jag hantera det här? Och sen har ju Inreban skulle jag absolut säga är väldigt populärt inom Tantra Kretsar och förstå att vi har yngre delar som behöver olika saker och jag skulle säga att det är också ganska utbrett. Men det jag skulle säga är en missing piece. är att ju yngre de här delarna är, desto mindre kapacitet för expansion har de. Så nu när jag har en bebis, att jag säger det en gång till, ju yngre del, desto mindre kapacitet för intensitet eller expansion har den delen. Så att om ni föreställer mig att jag har lille Lotus, min son, han är fem månader.

Anna Tallwe: Det var så.

Li Tadaa: Jag skulle inte ta honom på en jättefett fest där alla hoppar och dansar och liksom går upp i extas. Det är inte för att det fel att hoppa och dansa och gå upp i extas. Men hans nervsystem har inte utvecklat den kapaciteten än. För att kunna hantera den intensiteten. Så när vi jobbar med nervsystemet så kommer vi lite ifrån det här. Vad är det som är skönt och oskönt? Det handlar snarare om kapacitet. Jag har samma kapacitet för glädje som jag har för ilska eller för rädsla. Om jag bara vill expandera i glädje men jag inte har kapaciteten att expandera de här unga delarna som bär väldigt mycket rädsla. Kanske uppdämt ilska som inte har fått bli uttryckt. När jag då går in i de här expansiva fälten så kan, om vi förenklar det så kan två saker hända. Det ena är Jag liksom hoppar upp den här delen och så bara wow här är all den här gråten och ensamheten och liksom wow det här visste jag inte att det här fanns och så kom man in i den här upplevelsen. Och sen efteråt så kommer inte den expansionen hålla kvar för den här lilla bebisen eller lilla ettårigen i mig har liksom inte kapacitet. Den blev genomtryckt genom mitt breathwork eller genom min dans eller genom en psykadelika för att kunna och då kommer det också naturlig kontraktion efteråt. Så att när vi expanderar nervsystemet utanför vårt toleransfönster så kommer det också kontrera. Det vet vi alla, gå på fest, woho, dagen efter det så här, woho, jag springer och bara wow energi, nu blir jag trött, jag kontraterar. Så vi går ju in och ut så här. Men om vi då expanderar över vårt toleransfönster efteråt så kan det liksom bli nästan som en kollaps av de här små delarna.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: Och då kan man känna jättemycket ångest. Eller när ens partner säger någonting som inte känns nice. Dagen efter den där stora expansionen så plötsligt blir det som en dubbel.

Anna Tallwe: Det är nästan som en hangover, tänker jag du beskriver.

Li Tadaa: Det är som en hangover, emotionell hangover. Det andra som kan ske är att du bara går in i expansionen utan att du ens lägger märke till de här yngre delarna. Och du bara går in i bliss. Och då har du inte ens gått in i dem. Då har du bara hoppat över. Då har du dissocierat från de delarna. Man kan se det på folk när de är liksom så här, wow, there's only love och allting är så himla härligt. Och någon del av en vill typ hålla den i fötterna och bara fast, hallå, vi är här också. Då är man delvis i kroppen, men om man har lämnat en stor del av kroppen behind eller liksom och åker uppe i det här blissfulla fältet och det är också sant det fältet men om jag inte kan ta med mig hela mig så blir det som en splittring i mig. Den delen som går upp i expansion, allting i kärlek och Gud vad det är sån härlig kontakt med alla här. Det lät nästan som att jag gör det som det är fånigt men jag vill ta bort den för att det är faktiskt väldigt viktigt med de här stunderna när vi går in och bara wow det här är helt magiskt och den här känslan av att alla tillhör i rummet och expansion av hjärtat och man är liksom så här wow det här är bara magiskt och vi behöver sådana upplevelser. delarna som bär för mycket rädsla för att de kanske blev lämnade eller inte fick det de behövde när de var små. De kan liksom inte gå in i den här. Så att det blir som en split, den som tror på kärleken och den där andra delen som bara, jag i slutändan kommer alltid vara ensam ändå. Och då blir det lätt att folk pendlar mellan dem här, så då behöver man gå på ett festival till eller ett breathwork till eller en energetic orgasm till.

Anna Tallwe: Mm, visst är det.

Li Tadaa: med min partner för att då går vi tillsammans in i den här och så bara okej wow this is the union. Men sen kan man inte kliva ur den här expansionen utan att fastna i eller utan att den här kontraktionen blir för stark. Och då blir man nidig eller känner sig ensam igen eller rastlös igen och sen så tar man till sina gamla addictions av arbete eller lite alkohol eller Skrollande eller vad det nu kan vara för att man kan inte leva i expansionen.

Anna Tallwe: Ja, precis. Och det är också det här att du då inte kan reglera dig, om jag förstår det rätt, det du säger. Och du säger också att det finns en... att det är viktigt att uppleva de här blist-tillstånden. Att det också finns en funktion i det, något som kan bidra. Så vad är det som gör att det är viktigt, tänker du, att kunna komma till det tillståndet?

Li Tadaa: Jag skulle säga... Att det är fint att ha haft några sådana upplevelser. Om man lever på en plats där man tror att världen inte är trygg. Där vi inte hör samman. Om man inte haft en upplevelse där det känns som att vi är oneness eller togetherness, det som många beskriver att de har upplevt. Så tror jag att det är viktigt att ha en sådan typ av upplevelse. Många som kommer mer från en tribal community, kanske till och med... förds in i den känslan. are all one med planterna och med förfäderna och med allt. Men vi har framför allt här i Väst kommit bort ifrån det så vi är väldigt isolerade. Så att om man inte ens tror på att det är sant så tror jag att är att ha en sådan typ av upplevelse kan hjälpa tilltron till livet och förstå lite mer sanningen av våran existens. Av att vi faktiskt är alla sammankopplade. det är rädslan och försvaren som som håller oss isär. Man får mer känsla, mer kontakt med kärlek. Men om man behöver intensitet för att återuppleva det här stadiet igen och igen igen för att hålla sig lycklig, då blir det som en drog som vilken annan. På samma sätt som om du skulle fråga mig varför det är viktigt att ha jättebra sex då. Men det ju jätte fantastiskt att få uppleva den närheten med någon och den expansionen och orgasmerna i kroppen.

Anna Tallwe: Mm, mm.

Li Tadaa: Men om jag sedan inte kan vara lugn och grundad och glad, utan jag måste ha sexet, så kommer vi tillbaka lite ur balans. Men jag ser det snarare kanske så inte döma det. Utan snarare som att se att var sak har sin tid. Som att jag behövde dansa Lindyhopp och jag hade inte kunnat bara dansa Lindyhopp in i evigheten och göra mig lycklig. Utan då behövde jag någonting annat. Så kanske man kommer in i Tantran och så har haft en period av den här expansionen och kärleksbubblorna och orgasmiska. Så kommer det komma en punkt där du behöver någonting annat.

Anna Tallwe: Mm, mm, mm.

Li Tadaa: och var förberedd på att det än kommer komma, då är ju didn't reach the final goal. Utan det är andra saker som kommer behöva utrymme.

Anna Tallwe: Jag tänker om någon lyssnar nu och kan känna igen sig. Jag har gjort absolut den här resan och jag är fortfarande på en resa när det gäller det där med expansion i relation till kontraktion och vad händer efteråt om jag går utanför min... vad jag har kapacitet att expandera för. Så om man känner den här liksom, det här händer med att blir jätteängslig efter att jag och min partner har haft ett fantastiskt...

Li Tadaa: Mm. Mm.

Anna Tallwe: möte till exempel eller jag har varit i något expansivt sammanhang eller om jag känner igen mig att jag går in i det här blistillståndet. vill bara vara där igen och igen och igen. Vad skulle du säga då?

Li Tadaa: Jag började med hjärnan så här, steg ett, steg två, steg tre och bara oj nu måste jag sätta mig ner och skriva en utveckla en vilka olika vilka olika sleger kommer du möta i din process. Men det kanske blir någon dag. Men. Det första är att bara bli medveten om ens mönster. Om du märker att nu behöver jag en high till, nu är jag här igen. Det är inte bara att det är härligt utan det är att den trigg jag får hänger ihop med det där. Vi kan se connection för många märker att fattar att det hänger ihop. Utan man är bara överlycklig av att man har hittat massa expansion och massa kärlek. Samtidigt råkar man också ha massa ångest som blir ännu starkare. Så ser man inte att de faktiskt hänger ihop. Då försöker man mer komma in i det expansiva därför att ångestfyllda blir kanske starkare. kan man fastna lite där. Men om man först ser att okej, lika mycket som jag expanderar kommer jag att kontrahera. När folk är på en festival med mig eller ett retreat så det först jag säger att men nu är vi alla här väldigt expanderade. Upplevt kärlek och kontakt, vi har gjort emotionella processer. Det kommer komma en kontraktion. För vissa börjar den redan komma när vi sitter i slutcirkeln av känslan att åka hem så är det någon del igen som växer upp och bara jag ska hem och bli ensam igen. Någon annan lever på den där hajen i några dagar. Och sen kommer verkligheten och men ju mer man har lärt sig att vara beredd på den. Den här dippen och de här yngre delarna som kommer hem så kan det snarare bli att man säger okej nu är väldigt expanderad. Då är det så här okej, imorgon kommer jag vara väldigt känslig. Det är bra att veta. Jag ska inte ta relationssamtal med min partner imorgon. Jag ska se till att jag tar hand om mig själv de här närmsta dagarna. Jag kanske går ut i promenader och tar en bastu och inte liksom bokade in jobb klockan åtta på morgonen dagen efter. På måndagen. Så att man förstår att expansionen och kontraktionen i mitt liv hänger ihop. Och nästa steg då när man börjar se det här så kan man börja justera lite grann och vara mer beredd. Så att när den här ensamheten eller dippen kommer så bara, ohej lille vän, nu kom du. Men tjena. Istället för, vad för händer det här? Jag är himla bra och varför kommer det här nu? Jag förtjänar inte det här. Det har väldigt mycket att man inte förstår. Att det här är naturligt att det blir så här.

Anna Tallwe: Det är nästan som när du pratar att det känns som att man nästan gör drama av den där kontraktionen.

Li Tadaa: Man gör... Ja. Exakt. Väldigt... Eller ofta för att man inte förstår. Och det är ungefär om man skulle jämföra det med någon som dricker alkohol. Så gör man ett drama över hur jobbigt häng... ...vet du det? ...hangoveren är. Vaksmälan är. Öh, så jävla ont är huvudet. Åh fy fan. Jag orkar inte göra någonting. Alltså du skulle bara veta hur dåligt det om man det går. Men du har ju valt det. Det var ju du som drack. Och då vet ju du att det blir så. Man gör sig själv till offer mot någonting som man faktiskt själv har skapat.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: Så på samma sätt om jag jämförde med när jag, för jag drack väldigt mycket alkohol i universitets tiden och hade den liksom transitionsperioden och det var när jag började dansa väldigt mycket och insåg att jag ville ju kunna vakna och ha en dag nästa dag. Och då blev det verkligen den här insikten av att men vänta nu hur mycket är det värt den där extra fyllan på sent, klockan tre på natten. för hur jag kommer mårdan efter. Så kommer konsekventtänket in. När man då förstår hur nervsystemet på ett nyktigt sätt fungerar lite likadant som den här fyllebaksmällan. Så när jag är på ecstatic dance eller jag är på en tantra grej och så märker jag jag blir lite trött. Vad gör jag då? Går jag och tar en kaffe och fortsätter att dansa? Eller pushar jag igenom och letar efter någon som jag kan ha ett möte med. Eller märker jag att nu börjar jag bli lite trött, nu känner jag mig lite ensam. Det kanske inte är så att det är ett till möte med någon eller en mer dans jag behöver. Jag kanske behöver gå och dricka en kopp te och gå och lägga mig i tid och sätta mig och se om det är en vän som vill varva ner lite grann med mig och prata. Så att jag själv börjar bygga bron mellan toppen.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: och dalen istället för att man pikar tills man kollapsar vaknar upp nästa dag.

Anna Tallwe: Mm. Mm.

Li Tadaa: Så att det är att förstå att det fungerar och du kan bemästra ditt eget nervsystem. Och de tydliga signalerna på att när du är i expansion, jag tror att egentligen de flesta vet när de börjar pusha sig själva för att expandera mer. Eller när de egentligen börjar, så ho! Och det är ofta den, jag vill så gärna uppleva det där. Jag pushar mig själv dit.

Anna Tallwe: Ja, och ju starkare den ena skin är desto svårare kan det ju vara att känna när jag pushar mig och inte tänker jag också.

Li Tadaa: Och det är... Ja. Ja. Ja, verkligen. Och framförallt i början är lite som ett bemästrande. Att förstå vem blir jag i de här intensiva sammanhangen. Det är samma sak när det gäller sex. Tantra sex är någonting som är väldigt dominant inom tantra världen. Energiorgas. Ditt nervsystem orkar inte med så mycket energiorgasmer. Du kommer dissociera när du går in i energi-orgasmen. Många säger att det etik-orgasmen. Vi ska undvika den. Vi ska bara jobba med energi. Men du kan dissociera på energi-orgasm också. Så blir kroppen helt slut. Vad händer då? Då kontraterar vi. Och vilka delar är det som kontraterar? Jo men det den där ettåringen. Den där tvååringen. Var är mamma? Det är ingen här för mig. Och sen så få partnern. Eller så är det Vissa har den här ingen där för mig, andra har Andra har behövt mig alldeles för mycket Jag kan inte ha någon som behöver mig för då blir jag överväldigad Det är mer den undervikande Och då efter de här intensiva mötena så Den ena vill så här, lämna mig inte och den andra bara nej du får inte behöva mig, nu ska jag bara vara i mitt blistilstånd Så det är tidiga relationella reflexerna, kan man ju kalla dem, dyker upp efter expansionen, som starkast.

Anna Tallwe: Mm. Jag tycker du säger så mycket viktigt, Dels när du säger att vi orkar inte vara i de energi- och gasmorna så länge. Så jag har aldrig hört någon säga det så tydligt och rakt för att tvärtom det här vi ska kunna vara. Ja, exakt. Och jag har ju en stark upplevelse av det här med addiction i tantra världen, både av egen erfarenhet.

Li Tadaa: Mm. Mm. Mm. Mer, mer! Mm. Mm. Mm.

Anna Tallwe: Jag tycker att jag möter att det är som att. Ibland så går det på lop liksom, och det är också det som inspirerar när du pratar. Men vad är den här missing piece? Och då tänker jag att när ja, eller någon annan hamnar i det där att jag men okej, nu är det tvååringen som vill pusha bort och vill vara själv eller tvärtom då. Vad gör vi då?

Li Tadaa: Mm. När den dyker upp efter de här heisen som vi har varit i. Börja lyssna på vad den behöver.

Anna Tallwe: Ja. Och hur gör vi det?

Li Tadaa: Och det är lättare faktum gjort, därför att problemet är att det många lyssnar på den när den verkligen skriker. Och sen så ringer man sin vän och så går man dit och så ligger man och gråter i den svamn. Och sen så är man så åh mitt inre barn. Och sen så åker man på en ny grej och sen så gör man samma sak igen. Men då frågar man inte tvååringen om den vill följa med på den där piken. I slutet handlar det om att lära känna de här inredelarna för att jag ska leva som en integrerad varelser. De behöver vara med i alla delar av mitt liv. Eller om jag medvetet pushar den åt sidan så får jag förstå att jag nu kör på lite här. Vad som funkar kan vara individuellt beroende på vad det är trigger som kommer upp. En väldigt klassisk grej är att man blir hijackat av sitt inre barn. Man känner sig som att man är fyra år gammal. Har du haft det någon gång?

Anna Tallwe: Absolut.

Li Tadaa: Absolut, det är de flesta. Så det är inte så att jag är en vuxen kvinna med ett inre barn, utan det så nu är jag fyra år, jag är uppgiven, ingen älskar mig, jag kommer aldrig lyckas ha ett förhållande. Nu har jag vad det nu kan vara. Som man har för stories som dyker upp. Och när vi jobbar med som som att det är krigsbygden som som att det är dramaterapi. Så lär vi oss att träna på att inte bli. De här delarna. Men att det är en vuxen del som förstår att det här händer kvar hela tiden. Så att om jag märker, nu har jag blivit en fyraåring, istället för att börja prata och bara du är inte här för mig, varför svarar du inte telefon eller jag känner mig pist. Då pratar man som om man vore den här fyraåringen. Då grundar jag mig och så här vad är det som händer? Okej jag kommer tillbaka till rummet, mina fötter, det här som verka så enkelt, tråkigt som vi kallar för grundning men som är shit om man bemästrar det när det verkligen gäller. Tillbaka till kroppen, tillbaka till fötterna, tillbaka till rumpan, tillbaka till att jag har en stor kropp, inte fyra år, jag håller faktiskt inte på att dö. För en fyraåring klarar sig inte själv. Det ingen här, den går in i skräck. Men jag som vuxen behöver inte gå in i skräck, för jag håller inte på att dö av att jag känner mig ensam. Det här tränar jag med folk i det jag kallar för grow up arbetet. Att förstå att mycket av det som jag tror är sant är kopplade till den åldern där det här hände. Om mina föräldrar skyldes sig när jag var tre och det var massa drama och kaos runt omkring. Varje gång det blir lite kaos då känner jag mig som tre. Och då kommer jag också att tänka utifrån en treårig perspektiv vilket är Det finns ingen här för mig eller det jag som måste rädda alla här. Eller vad man nu har skapat för fantasier. Det är bäst att hålla mig borta från folk. Jag kan inte lita på dem. Och då kan vi börja träna upp och se att okej, det här är delar av mig men det inte verkligheten här och nu. Utan verkligheten är att jag har varit på ett retreat. Jag har varit i expansion och nu dök den här. Fyråringen upp som känner sig ensam. Vad kan jag göra för mig själv? Kan jag ringa en vän och ta en promenad med Anna i skogen? Komma tillbaka till kroppen. Och sen så kan man ju såklart gå in i djupare process. Och se vad de här yngre delarna hade behövt. Så att man lär känna dem. Och det kan man ofta behöva en terapeut eller en grupp. Det här arbetet som jag gör i början för att förstå hur tar jag mig dit? Vad är det för del? Vad är det för ålder? Vad är det jag hade behövt? Vad vi hade behövt var ju kanske lugn och trygg närvaro, inte ekstatiskt hoppande. Men då kan man ge sig själv i efteråt. I början behöver man andra och ju bättre man blir, desto mer kan man reglera på egen hand. Men man behöver andra, den delen är också viktig. Man kan inte bara sätta sig i en grotta och meditera, och man känner sig som en övergiven tvåring. Då kommer man fortfarande sitta där och känna sig ännu mer som en ensam tvåring. Eller dissociera från kroppen och komma upp i kärlek.

Anna Tallwe: Mm. Ja. Ja exakt

Li Tadaa: trycka den här lilla tvåringen.

Anna Tallwe: Och då tänker jag alltså i intima relationer och kärleksrelationer så kan ju upplevelsen ofta vara, för många i alla fall, att jag behöver min partner. Jag behöver den personen. Och där jag tänker att det är väldigt sällan jag behöver eller ens ska kanske gå till min partner då utan det finns andra vuxna människor runt mig som jag kan gå till.

Li Tadaa: Mm? Mmm! Jag jätteglad för att du säger det här. Jag pratar mycket om det. Vad är det för skillnad om man är i sin vuxna och känner sig väldigt emotionell? Eller om man är i sitt barn och känner sig väldigt emotionell? För är inte så att bara för att man är vuxen så har man inte några starka känslor och behov. Men ett litet barn behöver ju mamma. Du kan inte komma med en annan mamma. till ett litet barn och säga nej men här är en annan namn. Och den här liksom mammigheten eller riktade jag behöver bara dig. Det är en signal att du är i ditt barn. Om jag tror att jag dör, om det inte är du, har jag sax här i handen som lågar, börjar jag pilla med den, då ser du hur dramatiskt det blev nu. Det du! Men det kan bli så dramatiskt. Och för den som har en mer undervikande, så blir det snarare som, Gud, jag kan göra vad som helst bara jag slipper just den personen. Därför att man kanske har haft en förälder som har behövt en i hemmet tidigt. där det är mamman som har behövt barnet istället för tvärtom för man använder sitt barn som trygghet eller folk har varit sjuka i hemmet så att man alltid behövt finnas där för andra och glömmer bort sina egna behov när man är liten. Och då när någon behöver den så triggar varningsklockorna i att det här är farligt. Om vi kommer tillbaka till vad är den vuxna då? Den barnet vill bara ha en person. Den vuxna ser att nu är den här delen av mig triggad. Vad hade jag behövt? Jag hade behövt en lugn närvarande person. Det behöver inte vara min mamma. Du är inte ett barn längre. behöver inte din mamma. Du behöver någon som är lugn och trygg. Och du behöver inte heller din partner. Det är därför många på Tantra... festivaler och sånt får väldigt fantastiska upplevelser i workshops med människor de aldrig träffat. De får sina behov mötta av en annan person. De är inte ens i kontakt med att de behövde känna sig sedda eller att någon satt och var med dem utan att döma dem. Och så plötsligt kommer det liksom tårar upp av att man sitter och eye-gasa med någon eller att man har fått beröra varandras händer eller sådana enkla grejer som vi ofta gör i den typen av sammanhang. Det för att de här yngre barnens behov blir mötta av någon helt random. Så det är en träning att få upp. Hur kan jag få mina behov mötta på många olika sätt? Både själv med andra personer. Ibland behöver man en terapeut, ibland behöver man en vän, ibland behöver man skogen, ibland behöver man ta en kalldusch. är liksom olika, man behöver olika verktyg.

Anna Tallwe: Ja, jag tänkte på den. Mm.

Li Tadaa: Men just de här allra yngsta delarna handlade väldigt mycket om och lära sig och stanna kvar i sin vuxna och herbergera att jag har massa smärta inom mig som jag inte har bearbetat. Som inte tillhör här och nu. Men om jag inte lyssnar på den så får den mig att göra massa saker här och nu som är ur kontakt med mig själv. Vi kan inte bara gå in och känna smärtan, vi behöver härbergera smärtan. Förstår du vad jag menar när jag menar? För många tror att jag. För många när man har väldigt mycket smärta tänker att jag måste bara in och känna det där. Och sen förlöser jag det. Men. jag går in och känner det där och så håller du mig i din famn. Och så får jag gråta och sen så håller jag den där smärtan och du säger om jag är här för dig och jättefint.

Anna Tallwe: Jag vill att du utvecklar.

Li Tadaa: Det inget fel i sig med att göra det. får en release. Äntligen blir det där barnet hållet av min vän Anna. Och jag känner mig releasead. Men nästa gång den kommer upp, vad händer då? Då får jag panik och ångest igen och så behöver jag hitta Anna igen eller någon annan som kan hålla. Det kan vara en bra första steg när man kommer i kontakt med de här väldigt smärtsamma delarna igen. Men i slutändan så är det jag som måste hålla dem. För annars är det jag som överlemnar ger mig själv igen. Det är att här barriera. är att kunna träna upp min kapacitet att hålla den där smärtan med andras hjälp. Du som var med när vi gjorde mastering rejection workshop, sa vi det. Men vad är skillnaden mellan att jag lägger mig och gråter i ditt knä eller att jag står upp, håller handen på smärtan i mitt bröst. ...av rejection och säger Anna, kan du lägga en hand på ryggen medan jag är med min smärta?

Anna Tallwe: Ja, och än en gång. The missing piece måste jag säga.

Li Tadaa: Åh... Det är Missing Peace, här är den. ⁓ Innan jag gick ammade lite här så sa vi om det här just där med The Missing Piece. Att kunna vara den vuxna för sig själv. Inte bara bli alla delarna och alla känslorna. Och eftersom jag nu gick och ammade så tänkte jag säga någonting om att vara förälder. För det är också väldigt många inom tantra världen som faktiskt är föräldrar. ⁓ Om du föreställer dig att jag känner mig, ta den här rejection exemplet vi tog, att jag ligger i ditt famn, jag känner mig avvisad och så känner jag mig liten och ledsen och ligger i din famn. Till skillnad från att jag sitter med en hand på bröstet och känner min smärta och får lite stöd för dig. Om jag då tar samma situation och jag har ett litet barn, ett fysiskt inte bara mitt inre barn, men jag har ett fysiskt barn så blir det lite mer konkret. Vad är skillnaden mellan att jag känner mig avvisad av min partner, kommer och är med mitt nyfärda barn och så är jag. själv fyra år och ska ta hand om mitt lilla barn. Till skillnad från att jag känner mig avvisad, håller min smärta men fortfarande håller mitt lilla barn och säger allting är gott. Jag är fortfarande, vi är fortfarande här för dig.

Anna Tallwe: Mm. Mm.

Li Tadaa: Och vad som händer när frälder blir barnet det är att barnet på något magiskt sätt tror att den är den vuxna. Plötsligt, av alla i tantrevärlden, 90 % tycker att de är större än sina föräldrar. Att de är mer vuxna, mer mogna. Folk har ju haft den här upplevelsen själva ofta. Hur kan vi göra det annorlunda? För annars kommer det bara bli samma sak. Om vi hanterar våra känslor på samma sätt.

Anna Tallwe: Ja.

Li Tadaa: Och så tror vi, nej men jag visar emotionell transparens för mitt barn. Nej, det blir ostabilt. Därför att du blir ett lässigt barn och då vet den inte hur den ska hantera det. Och då försöker den ställa upp och ta ställningarna och kliva in i en roll som den inte har ansvar för.

Anna Tallwe: Och jag tror det är oerhört många som kan känna igen sig i det jag har inkluderat. Att man någon gång i sitt föräldraskap tappar det vuxna och komma ur det. Och jag har i alla fall haft mina söner ha, men mamma mamma de har börjat trösta mig eller de har liksom gått in i den där vuxenrollen. Det sker precis som du säger på något magiskt sätt.

Li Tadaa: Mm. Mm. Vi tar den rollen som saknas. Jag jobbar med familjekonstellationer också och där tittar vi på det här att det försvinner en roll, då kliver någon annan in i den. Barnen kliver liksom in i de rollerna. Finns det ingen mamma då blir jag mamma. i hemmet.

Anna Tallwe: Absolut. Men det jag också tänker kring det här med Missing Peace är att åtminstone det var min upplevelse när jag kom in i tantra världen för många år sedan. Det var liksom det här inre barnet det skulle få så oerhört mycket utrymme i form av precis det här du beskriver med tröst och caring. Och så finns det alltid personer som mår bra av att trösta och caring och krama och det här som dependent grejen.

Li Tadaa: Mm. Mm.

Anna Tallwe: Kommer jag till någon poäng när kände man att det här tar aldrig slut när jag nästan blev lite arg på att man slutar prata med era inre barn.

Li Tadaa: Så blir det geggigt Och många tror att det det jag gör. För att man har varit i den typen av sammanhang och så känner man sig när man är klar med de mindre barnen och är så här när du inte. Du har bara förstått att det där sättet funkar bara en liten stund. Det är en bra sätt att lära känna de mindre barnen. Men det inte det som man Man kan inte gå hela livet och varje gång det kommer en känsla så ska bli ett barn för att den ska få uttrycka det den känner den delen av mig. Och så tycker man att alla känslor

Anna Tallwe: Och det är precis det där du gör i kursrummet som jag tycker är så snyggt när saker kommer upp för deltagare. Att du är oerhört närvarande, kärleksfull för det som kommer upp. Men du hjälper också väldigt enkelt, det ut ifrån i alla fall människor att faktiskt komma in i, men sitt vuxna ja och liksom hitta men vad är det verkliga behovet just nu.

Li Tadaa: Mm. Mm. Mm. Mm. Mm. Mm. Mm. Mm. Mm.

Anna Tallwe: Och sen går vidare att inte stanna i det.

Li Tadaa: Ja, det häftiga är att när man verkligen kommer i kontakt med behovet så skiftar hur vi mår väldigt snabbt. Då blir det som det riktiga, litet barn som så här nu grät Lotus här i det andra rummet och sen så går jag dit, jag behöver mamma, jag behöver bröst och sen så är allting frid och skärg tillbaka till farmor. Men om jag lägger mig i någon sphann och känner mig ledsen och övergiven Då så fort du går då kommer jag ju känna medicinövriga igen. Jag inte fått behovet till godhuset och kommer tillbaka till mig själv. Vad är det att komma på, inte vad man tror att man behöver men vad man faktiskt behöver? Då sker en discharge och ett skifte i nervsystemet. Där vi faktiskt läker de här gamla mönstren och börjar bygga nya nervbanor.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: till hur det kan vara istället.

Anna Tallwe: Du började prata lite om din egen resa och vad det har gjort och du sa att jag nu. vet inte om du sa nu är det enkelt att relatera eller någonting sånt sa du om du skulle gå tillbaka till vad är det som gör att det är enkelt nu eller enklare hur du nu vill uttrycka det.

Li Tadaa: Mm. Mm. Definitivt enklare. det klart att det dyker upp känslor. Vi har precis fått ett barn och jag har bytt land och min partner har massa projekt och jobb. Plötsligt så känner jag mig inte sedd och så kommer mitt innre barn fram. Så det inte smärtfritt. Men det handlar om att... vi skrev förut, vad är det bli i barnet? Eller vad är det att se till det som sker? Om jag blir barnet så det så men du är aldrig hemma och du jobbar för mycket och vi har faktiskt sett barn nu och du måste ta ansvar. Då pratar jag från den delen av mig som är överväldigad. och egentligen bara behöver reglering. Så vad istället som sker då, okej jag är trött för jag har sovit lite och tagit hand om barn. Då märker jag, okej jag är överväldigad just nu. Mitt nervsystem är i chock. Vad behöver jag? Jag behöver reglering. Jag behöver inte att han blir en annan människa just nu. Utan jag behöver ta mig ur det och då kan jag ringa honom om han är tillgänglig. Jag kan göra någonting annat. Och jag kan komma på mig själv. Okej, nu är jag överväldigad. Okej, men nu sover han. Nu dansar jag. Nu ser till att jag äter, att jag dricker. Allting är gott påminner mig om att det är ingenting farligt som händer just nu. Det är bara lite överväldigande. Så slutar tro alla de här storieserna. För att det de som är smärtsamma. Min man är så här eller min partner är så här och jag kommer aldrig, jag brukar säga aldrig och alltid, då är du på hal is alltså. är du ett barn. För det är inte sant. Jag behöver dig här nu. Det här funkar inte för då måste vi skiljas eller då måste vi separera. Man går till The Edge. Och nu är det så jag var överväldigad igår för jag sov dåligt. Och jag har massa logistik och förändringar som jag behöver navigera som känns utmanande. Och då märker jag hur tankarna bara så här, Adam är inte där tillräckligt för mig. Jag ser tankemönsterna och så kan jag se, nej men jag ska inte lyssna på dem nu. Jag är lite överväldigad just nu, jag har inte sovit. Där på det där fältet, är ute på landsbygden där, min partner bor Langerland. Där vill jag sitta och titta ut på det fältet. Det finns säkert typ en bänk där. Någon måste ha tänkt att vi går dit. Och han var så men det är för långt. Ska vi verkligen gå dit? Ska vi inte sätta oss på den här trästubben och vila? Nej, nej. Jag vill gå och sitta och titta på fältet. Och så kommer vi dit och så är det en bänk där. Och den här upplevelsen bara att få komma dit tillsammans och ut på fältet, i solen och jag bara, ja jag är så lycklig. Livet är så gott.

Anna Tallwe: Hahaha

Li Tadaa: Det kan man se en expansion, det blir som en peak. Men där jag kan hålla mina inre barn i handen så blir det ingen kontraktion efteråt när jag går tillbaka till den här.

Anna Tallwe: Ja.

Li Tadaa: ångesten utan då blir det snarare som en påfyllning. Nu är vi här, vi har familjetid. Vi får ha det gott tillsammans. Lungen och sen så märker de här yngre delarna. Allt är gott. finns... verkligheten är ju för väldigt många i våran del av världen. Det är inte dödsfarliga problem. som vi har döds- obekväma känslor kring. är så här, har... Men gemene man som jag träffar har tak över huvudet och mat. Även om de inte har jätteinkomst så är det ändå så att man tar sig runt. Det är inte någon som håller på att dö, de som jag jobbar med. Sen vill jag inte förminska att det finns de som har jättesvåra situationer och folk som är sjuka. Man kan ha jättestora trauman som gör att det är något utmanande eller sjukdomar. Så det vill jag absolut inte förminska. Men säg att man är i en sådan situation. Säg att jag har kronisk trötthet och min mamma är sjuk. Då blir det som att jag externaliserar. Det är svårt nu på grund av de här och det är utmanande. Men det är fortfarande så kan det vara i utmaningen. från din vuxna eller från barnet.

Anna Tallwe: Mm. Mm.

Li Tadaa: Oavsett hur svårt det är. Jag har kronisk smärta och min mamma är sjuk. Är jag ett litet kollapsat barn? Som känner sig hjälplös. Eller är jag en vuxen som här bergerar enormt mycket smärta? Men förstår att jag fortfarande lever och livet fortgår och jag behöver fortfarande tänka på att jag ska äta gott. Dricka ordentligt, sträcka mig ut till det jag behöver. Eller är jag inne i en desperat barn som bara jag måste fixa allting jag måste ha med terapi jag måste göra med. Allting allting.

Anna Tallwe: Och där vill jag också säga någonting. Ja, men där vill jag också säga någonting och nu är tillbaka till Missing Peace again. Men jag tänker också att ibland så känns det som att man hamnar i en terapiljop. Att jag menar, jag behöver mer, jag behöver något nytt, jag behöver förstå, jag behöver förstå. Och ibland kan jag tänka, och du inled också här med att prata om den högre visstummen och så vidare.

Li Tadaa: Ja, ja. Mm? Mm.

Anna Tallwe: att många gånger kan jag känna att ja, och det behövs också mer kontakt med den högre visdomen eller större tillit kanske vill säga till den högre visdomen. var att det också lätt att gå vilsig i det. Hur mycket information behöver jag om mig själv och hur kan jag då förhålla mig till det spirituella hållandet. Om vi säger sådär.

Li Tadaa: Mm. Mm-hmm. Mm? Det är en väldigt vanlig hake som du sätter ord på eller loop som folk hamnar i. Som jag möter jättemycket. Vilket är att man kommer från ett liv där man har varit hög prestation. Och sen så inser man att jag ska inte sätta press på mig själv. Jag ska jobba med mig själv och ta det lugnt och inte jobba på det sättet. Sen går man in i tantravärden och blir man yoga-lärare. Sen bränner man ut sig genom att bli yoga-lärare och försöker göra tusen utbildningar. Och starta eget. Sen har man hamnat någonstans på samma plats en gång till. Då vill jag säga att delen som i det terapeutiska arbetet tycker att jag borde ha kommit längre. Jag måste göra mer. Det också ett barn.

Anna Tallwe: Berätta!

Li Tadaa: För om jag, många av oss identifierar oss med de här rösterna vi har haft, att det är så jag är. Man förstår inte att det är ett barn, utan man ser det som att jag är vuxen. Men om man från tidig ålder har skapat en överlevnadsstrategi där om jag är duktig så får jag kärlek, om jag tar hand om alla andra, om jag hela tiden blir bättre. så kommer du inte genom mer terapi läka det om du inte adresserar just det. Om du är en sådan person som lättdömer dig själv för att du inte är tillräcklig eller känner dig desperat över att jag måste hitta mer och mer, då är det den delen som jag behöver gå in i terapyrummet med först och säga jag har enorm prestation och börja identifiera till slut vem den är i dig. För den när du är den högre delen eller den vuxna i dig.

Anna Tallwe: Just det.

Li Tadaa: Den är i det mer gudomliga tilliten om man säger så. Det beror på vilket sätt du kommer ifrån. Den är i balans. Det betyder att ibland är det att tillit och känna att allt är gott. Och ibland, nu måste jag ta ett steg. Nu är det dags att kliva framåt. Nu ska jag hoppa på den här kursen. Nu ska jag utbilda mig. Det finns en balans mellan varandet och görandet. Men många fastnar i antingen den ena. Då är man bara i görandet.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: Om man kallar för stack on on, då det i, då man i sympaticus hela tiden. Så att du är i fight and flight, men är hela tiden görande. Eller så går man in i kollaps eller dissociation och bara antingen kollapsar så här, jag orkar ingenting. Eller så här, nej men allt är bra, jag ska inte göra någonting, jag ska bara sitta och allt är fint. Som är mer dissocierad.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: Visdom. Så vad är det att vara i balansen av dem här men i kroppen? Det man känner när en människa är det. Man känner inte alltid i sig själv men man ser ju andra när de är too much on the speed eller när de är lite dissociade eller väck från verkligheten. Så ofta pendlar vi liksom så olika människor har olika mönster och behöver olika.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: för att hitta den här balansen men återigen vad är det att kliva in i den här vuxna den som håller alla delarna den är inte en del. Det inte som att jag har min indre kritiker och sen har jag den intelligenta och så har jag och att alla det bara olika delar. Nej, det finns också någonting som inte är en del som är min mitt kor, mitt sanning. Samarbeta det. Nu sitter jag här i en teacher del som tycker det är skitspännande att berätta om allting. Det är en del av mig, men mitt vuxna kor väljer också från en medveten plats. Nu kan jag. kliva in i den här delen av mig själv för att just nu är den mest funktionella. i stället för att jag gör det som en överleveransstrategi.

Anna Tallwe: Tänker du precis där som precis där som vi också kan hitta det som vi ofta pratar om i tantran en upplevelse av frihet, glädje, mer flow, synkronicitet. Kalla det vill. Och det tänker också som.

Li Tadaa: Mm. Mm-hmm. Ja, det ses. Ja. Det krävs en indestabilitet för att kunna leva med i den här synkroniciteten och flowet. Det behövs den grundningen och hållandet. Ja, flowar man bara runt och sen kraschar man.

Anna Tallwe: Vad tänker du om?

Li Tadaa: Jag har gjort allt det här så jag låter kritisk men menar alltså Gud vad jag har float och kraschat.

Anna Tallwe: Ja men exakt och jag tänker också att det är en gåva att ha gjort allt det där tänker jag i utändan. Men det jag också tänker är och det som jag tycker har varit svårast och som har tagit längst tid för mig att verkligen implementera i mitt liv det är ju att vara i dagliga stunder med

Li Tadaa: Ja, nej. Mm. Mm. Mm. Mm.

Anna Tallwe: Gud inom situationstecken. Vad det nu är meditation eller i dans eller i skogen eller så. Och först när jag klarade det eller liksom. Så blev det skillnad på riktigt, liksom framtiden är mest. Bara gick på kurser i terapier så höll det inte lika väl som.

Li Tadaa: Mm. Så är det. Nej men det är det viktigaste. Jag har ju ett program som heter Grow Up Membership Program och det var som att du gjorde reklam för det just nu. För att en sak är att komma in i de härliga tillstånden när man är på retreat. Men vad är det att göra det med mig själv när jag diskar? Vad är det att vakna på morgonen och lägga märke till att jag är jättekänslig eller stressad? Och kunna ta vara på det och säga hej till de delarna och reglera mig innan jag går in i min dag. Och bli triggad och frustrerad och otrevligt mot mina barn. Så för mig är det arbetet som jag är egentligen mest intresserad av just nu, är hur kan man implementera det hemma? Om jag skulle korta mina första tips i det. som jag ger som introduktion när vi börjar jobba i mitt program. Det första är att göra en morning practice eller en morgon praktik. För att när vi vaknar är då vi är som mest sårbara och i kontakt med allting som rör sig. Tar vi inte hand om det då så kommer vi gå in i vår dag med våra gamla mänster, inramade flyktbeteenden. Om jag vaknar och är lite vad folk kallar för morgontrötts, som jag har förstått är egentligen emotionell overwhelm. Det det vi kallar morgontrötthet. Så sätter jag mig med den, lägger mig på golvet. Du vet inte om det? Ja, det är det. Om du vaknar superallakt är det för att du är parasympatikus. Morgontrött är det för att du är en typ av freeze. Du har inte kunnat bearbeta alla dina...

Anna Tallwe: Wow, så är det här underhuvudet.

Li Tadaa: känslor under natten så att de aktiveras och så vaknar vi i overwhelm. Så att kunna ta hand om det på morgonen. Och jag har olika praktiker jag rekommenderar men det är viktigt att man hittar någonting som funkar för en själv. Att ta sig ur den här kollapsen eller ta sig ur stressen vad man nu känner på morgonen och hämta hem sig själv. Det andra är att hitta ett lugnt och nytningsfullt tempo i vardagliga saker. Folk brukar få spela in videos när de dansar och diskar eller dansar och skurrar toaletter. Som mamma nu. Jag är så tacksam. Jag har lärt mig det här för tio år sen men jag hatade ju allt hemarbete och sånt. Nu så kan jag njuta av att lämna Lotus till Adam. Och sätta på musik och ta hand om disken i köket. Det blir reglerande. Därför att jag har bearbetat bort mina motstånd och förstår att det här är bara någonting som behövs göras. här är ingenting jag behöver fightas mot. Så vi spenderar väldigt mycket energi och fightar kring enkla saker. Och då har vi ingen energi när det faktiskt gäller och vi behöver energi när jag är emotionellt triggerad med min partner.

Anna Tallwe: Mm.

Li Tadaa: Men om jag har njutit av att diska och laga mat och göra liksom för att eller eller eller åt andra hållet jag är helt slut. Jag är helt okej med att köket ser ut som det gör och sedan så lägger jag mig på golvet istället. Och så blir jag inte triggad på att det är diskat inte diskat. Det är också lika viktigt. Lägg mig på golvet och dricka min koppte och så får det ser ut som det gör för jag behöver handla mig själv och då när min partner kommer hem så är jag inte. Så är jag inte triggad. Och då kan vi herbergera vad det nu kan vara som diker upp eller när jag kommer till jobbet. Att jag är på en annan plats när jag kommer dit. Det är de små sakerna. I mitt membershipprogram så ses vi på vardagareveckan och på lunchen. Att vi behöver göra jobbet hemma emellan och det gör vi i mitt program. Så söts vi på lunchen mitt på jobbet. ⁓ Alltså vi får hjälp med våra morgonpraktiker med de där vanliga ⁓ Och kunna kliva in i att herberera mer känslor i vardagen. bara låta allting bygga upp. Tills nästa gång jag ska iväg på någonting utan att kunna rensa ut dagligen.

Anna Tallwe: Tack, Link. Det är mycket i det där grow-up-programmet som du beskriver nu som känns viktigt. Det är integrerat i ens vardag också. Man gör det tillsammans och med din kompetens och erfarenhet och kunskap också. Vi börjar komma till slutet av just det här samtalet. Det syns som att vi skulle kunna ha ett samtal till, men det får vi ta längre fram.

Li Tadaa: Hmm... Mm. Mm. Mm. Ja. Ja, det kan vi absolut höra.

Anna Tallwe: Är det någonting som du vill lägga till? Det här vill jag också säga till den som lyssnar.

Li Tadaa: Du började med att lägga på en låt, så jag kan bara säga någonting om den som du lägger på i slutet. Alltså musik, att hitta musik som du kan reglera med när du behöver göra, gå till bussen, stunderar du normalt stressar. Bara kunna gå in och digga det lite grann. Och jag valde den här blueslåten just för att den är otroligt groovy, sensuell och härlig. Och hon sjunger om så mycket smärta. Och det visar just den här balansen. Bluessångare om någon herbergerar. De står där i all sin kraft och sjunger om allt smärt de har varit med om. Och det kan man inspireras av. Så jag kan liksom känna att jag är den här, Big Black Woman who's singing the blues. Och herbergerar det som bor i mig.

Anna Tallwe: Ja. Ja, och vad heter låten och artisten?

Li Tadaa: Och hittar en. det skulle vi vara. Den heter Pussycat Måne. Av Katy någonting. Ni hittar den nog. Det finns inte så många låtar som heter det. Katy Webster tror jag. Katy Webster tror jag han heter. Men i alla fall. Jag har dansat mycket blues, undervisat i blues. Jag har använt mig mycket av bluesmusik som...

Anna Tallwe: Ja. Nej, nej.

Li Tadaa: verktyg för att vara i olika känslor och kunna dansa olika känslor och kunna uttrycka sig och äga sina uttryck. Så blus.

Anna Tallwe: När jag fick reda på låten, jag tror lyssnade på den fyra gånger på rad. Så verkligen, jag kände mycket tillsammans med den låten.

Li Tadaa: Mm. Men får gärna höra av sig till mig. Jag har ett team som jag jobbar med och vi tycker om att få e-mails om ni lyssnar på podden och det väcker någonting. Mela gärna, ni kan skriva till mig på Facebook eller Instagram. Jag heter Lustcoach på Instagram. Vill ni ha ett samtal med någon i mitt team för att utforska grow-up retreats så finns vi här för att snacka med er. Och jag ska... hålla min första egna festival i sommar. Jag har ju co-hostat, men nu säger jag medhållt Sexability-festivalen i sex år tror jag. Men i sommar har blivit erbjuden att ta över en festival som heter Vital. Och vi kommer göra det till en grow-up-festival. Med kombinationen av somatiskt traumaarbete, dans, embodiment.

Anna Tallwe: Hej, brösta!

Li Tadaa: familjekonstellationer och lek. Men med målet att kunna vara i, inte chasing the peak men att kunna växa som vuxna. Integrerade och kunna kliva därifrån. Och så har vi wisdom keepers från olika indigenous traditions som kommer också blända sig. Bygga broar mellan olika kulturer och be the grown up in the living tree. I livets träd. Så det är på Langerland 19-23 augusti, Vitalfestivalen. Hjärtligt välkomna. Det finns också volontärplatser. Ja, men gör det. Tack, På återseende.

Anna Tallwe: Vi lägger det i avsnittsbeskrivningen också tillsammans med alla kontaktuppgifter. det låter som en verkligen spännande festival. Så tack, Lee, för att du har delat med dig. Ja, ha det bra.

Li Tadaa: Tack så mycket och tack alla lyssnare.